Blogg C: Häxornas försvarare och New Journalism.

”Journalistik som kan läsas skönlitterärt”. Det är likheten mellan de skrifter som beskrivs som ”New Journalism”. Det påstår Marc Weingarten i sin bok ”Who’s Afriad of Tom Wolfe”. Ett exempel på New Journalism är reportageboken ”Häxornas försvarare” av Jan Guillou, vilken jag läst.

I början av boken beskrivs bakgrunden till varför häxjakten inleddes i Sverige. Sedan följer många sidor om själva häxprocesserna. Detta följs av jämförelser av processerna i Sverige med de i andra länder. Jan Guillou berättar även om viktigare frågor som Sveriges styre hade att tänka på under tiden för häxjakten (1600-talet), samt andra vanligare brott (tidelag, barnmord) etc. I slutet nämns några brott från nutiden, som han personligen tycker påminner om dåtidens galenskaper.

Boken är mycket faktaspäckad. Årtal och namn rentav flyger förbi framför ögonen på läsaren. Det är all fakta och information som gör att boken får en dokumentärkänsla. Jan Guillou har även låtit experter läsa igenom den för att kontrollera felaktigheter samt givit ut boken i en andra, finputsad, upplaga.

Den skönlitterära biten lyser i alla fall igenom. Jan Guillou beskriver ofta vad folk tänker och tycker i olika sammanhang. Bland annat förklarar han känslorna hos lilla Gertrud Svensdotter och kyrkoherden Lars Elvius vilka låg bakom häxepidemiutbrottet i Sverige. Denna aspekt är ganska absurt eftersom de båda levde på 1600-talet, och Jan Guillou kan omöjligtvis ha talat med dem. Såvida han inte har tillgång till världens första tidsmaskin...

Jag skulle kalla Häxornas försvarare för ”litterär journalistik”. Den innehåller alltför mycket dokumentärkänsla för att ses som journalistisk litteratur. Det sistnämnda skulle enligt mig snarare vara en bok som fokuserar kring ett fåtal människor och deras känslor, samt ha själva historiabeskrivningen i bakgrunden. Ungefär som i Borta med vinden, vilket är ett extremt exempel. Där får man följa Scarlett O’Haras kärlekshistoria under det amerikanska inbördeskriget. Boken är dock så skönlitterär att man i princip glömmer att den ursprungligen skrevs för att bli en tilldragande historiebok.

Jag uppskattar New Journalism i sig. Det är ett effektivt och roligt sätt att upplysa folk om viktiga ämnen. Jag är hundra procent säker på att en roman vinner läsarnas ögon över en historiebok. En historia om våld mot kvinnor, som Gömda, ger nog ett starkare intryck i form av en bok där man får engagera sig i en kvinna. Traditionell journalism är för torr och objektiv för att ge ett lika starkt intryck. En blogg å andra sidan skulle bli för personlig, och nå färre läsare. Anonymiteten hos bloggens författare skulle även göra berättelsen mindre trovärdig.

Den största nackdelen med New Journalism är enligt mig att det kan vara svårt för en läsare att skilja på sanning och osanning. Därför är det mycket viktigt att påpeka att skriften är verklighetsbaserad och inte sann. Jag tycker att en bok som Häxornas försvarare måste hålla sig till sanningen så mycket som möjligt, då den just har till uppgift att upplysa folk om häxjakten på 1600-talet. Å andra sidan tycker jag inte att det borde vara lika hårda restriktioner på en bok som Gömda. Om boken är skriven just för att väcka en diskussion och starka känslor runt ett ämne som kvinnomisshandel tycker i alla fall jag att det är okej att krydda handlingen lite. Men då är det som sagt mycket viktigt att upplysa människor om att historien inte är hundra procent sann.

Om vi återgår till Häxornas försvarare så tycker jag ändå att källkritiken är mycket viktig. Även om man kan krydda historien lite grann efter behov är det viktigt att en historieskildrande bok som denna håller sig till sanningen helt och hållet när det gäller fakta. Annars ska man understryka att det är författarens gissningar som skrivs och inget annat. Det tycker jag att Jan Guillou lyckas bra med.

Ett stort problem jag fann var dock hans källförteckning, där han säger att han valt att endast skriva ner de källor som varit ”antingen grundläggande för mitt (hans) arbete, eller där jag (han) hämtat väsentlig information, eller där en läsare som vill veta mer skulle få nöje av läsningen”. Det verkar som att han glömt anledningen till att källförteckningar finns; för att läsaren ska kunna kontrollera deras tillförlitlighet.

Överlag tyckte jag mycket om boken. Det kändes som att det låg oerhört mycket researcharbete bakom. Jag blev imponerad av all information han lyckats gräva fram, och tyckte om att han försökte förklara hur Sverige såg ut på den tiden och varför häxproblemet inte sågs som så viktigt då. Jag tyckte även om att han slog hål på myter som exempelvis att häxorna brändes levande och att det var flera tusen som dog genom häxprocesserna. Hans jämförelser med nutida brottsutredningar var också mycket intressanta.

Tyvärr så tyckte jag inte att Jan Guillou utnyttjade fördelarna med New Journalism fullt ut. Även om han lade till tankar och känslor hos de involverade personerna. Enligt mig var boken lite för mycket dokumentär och för lite skönlitteratur. Årtal, titlar och namn avlöste varandra på löpande band och Häxornas försvarare skulle nog ha gjort sig bättre som en renodlad historiebok. Jag saknade en röd tråd genom tidsaxeln, fler bilder och någon form av sammanfattning över de viktigaste involverade personerna.