Jag har delade meningar gällande kampanjjournalistik. Å ena sidan är det väl allas rätt att skriva vad de vill och tycker. Å andra sidan tycker jag att journalister borde vara mer objektiva: ge information om ett ämne och låta folket själva bestämma sina åsikter.
Kampanjjournalistik är ett starkt vapen för att skapa en opinion. Som alla vet är ju ”pennan starkare än svärdet”. Pennan är ett vapen som man kan använda för att få över folket på sin sida. Just därför måste denna typ av skrivande utföras med försiktighet. Det låter lite som en diktatur när pressen bestämmer vad folket ska tycka. Journalistiken ska enligt mig vara objektiv och upplysande. De allra flesta har inga problem med att skapa sig en egen uppfattning om saker och ting, så ge oss läsare de fakta vi behöver så att vi får bestämma själva vad vi ska tycka.
Det finns vissa ämnen där jag kan hålla med om att kampanjjournalistik är okej. Ett exempel är historien om Dawit Isaak, journalisten som sitter fängslad i Eritrea. Denna historia handlar om förtryck av pressfrihet i en diktatur, och även om en oskyldig men fängslad mans lidande. Det är väl inte så konstigt att både svensk press och svenskar i största allmänhet borde vara emot detta.
Ett stort problem jag funnit med kampanjjournalistiken är att den inte är helt rättvis... Varför ska all uppmärksamhet läggas på Dawit Isaak? Det finns många fler än han som sitter fängslade i Eritrea trots sin oskuld. Vem kämpar för dem? Om Eritrea skulle släppa Dawit fri men ingen av de andra skulle alltså vi svenskar bli nöjda, för ingen annan har spelat någon roll för oss. Vi har inte blivit tillräckligt informerade om dem.
Kampanjjournalistiken används även som redskap av vissa utvisade asylsökande för att få stanna kvar i Sverige. De hör av sig till någon journalist och får berätta en rörande historia om varför de inte kan lämna landet. Dessa artiklar väcker starka känslor hos läsarna och leder ofta till demonstrationer och inte sällan till att den klagande personen får stanna. Varför är en klagande människa viktigare än hundratals som inte kan försvara sig?
Annika Östberg är ett liknande fall då jag inte håller med om vad kampanjjournalistiken har att erbjuda. Varför ska en kvinna som är uppenbart skyldig till brott och får sitta av sitt straff i ett land som USA få all uppmärksamhet av tidningarna? Finns det inget viktigare att skriva om?
Här har även journalisternas sätt att skriva om Annika Östberg säkert haft en avgörande roll. Om man med en negativ klang skrivit mer om morden som hon varit medhjälp till hade hon förmodligen inte vunnit lika stora sympatier hos läsarna. I detta fall tror jag att det var helt och hållet kampanjjournalistikens förtjänst att Annika Östberg fick som hon ville och nu får sitta av sitt straff hemma i Sverige.
Wednesday, December 9, 2009
Thursday, November 5, 2009
Blogg C: Häxornas försvarare och New Journalism.
”Journalistik som kan läsas skönlitterärt”. Det är likheten mellan de skrifter som beskrivs som ”New Journalism”. Det påstår Marc Weingarten i sin bok ”Who’s Afriad of Tom Wolfe”. Ett exempel på New Journalism är reportageboken ”Häxornas försvarare” av Jan Guillou, vilken jag läst.
I början av boken beskrivs bakgrunden till varför häxjakten inleddes i Sverige. Sedan följer många sidor om själva häxprocesserna. Detta följs av jämförelser av processerna i Sverige med de i andra länder. Jan Guillou berättar även om viktigare frågor som Sveriges styre hade att tänka på under tiden för häxjakten (1600-talet), samt andra vanligare brott (tidelag, barnmord) etc. I slutet nämns några brott från nutiden, som han personligen tycker påminner om dåtidens galenskaper.
Boken är mycket faktaspäckad. Årtal och namn rentav flyger förbi framför ögonen på läsaren. Det är all fakta och information som gör att boken får en dokumentärkänsla. Jan Guillou har även låtit experter läsa igenom den för att kontrollera felaktigheter samt givit ut boken i en andra, finputsad, upplaga.
Den skönlitterära biten lyser i alla fall igenom. Jan Guillou beskriver ofta vad folk tänker och tycker i olika sammanhang. Bland annat förklarar han känslorna hos lilla Gertrud Svensdotter och kyrkoherden Lars Elvius vilka låg bakom häxepidemiutbrottet i Sverige. Denna aspekt är ganska absurt eftersom de båda levde på 1600-talet, och Jan Guillou kan omöjligtvis ha talat med dem. Såvida han inte har tillgång till världens första tidsmaskin...
Jag skulle kalla Häxornas försvarare för ”litterär journalistik”. Den innehåller alltför mycket dokumentärkänsla för att ses som journalistisk litteratur. Det sistnämnda skulle enligt mig snarare vara en bok som fokuserar kring ett fåtal människor och deras känslor, samt ha själva historiabeskrivningen i bakgrunden. Ungefär som i Borta med vinden, vilket är ett extremt exempel. Där får man följa Scarlett O’Haras kärlekshistoria under det amerikanska inbördeskriget. Boken är dock så skönlitterär att man i princip glömmer att den ursprungligen skrevs för att bli en tilldragande historiebok.
Jag uppskattar New Journalism i sig. Det är ett effektivt och roligt sätt att upplysa folk om viktiga ämnen. Jag är hundra procent säker på att en roman vinner läsarnas ögon över en historiebok. En historia om våld mot kvinnor, som Gömda, ger nog ett starkare intryck i form av en bok där man får engagera sig i en kvinna. Traditionell journalism är för torr och objektiv för att ge ett lika starkt intryck. En blogg å andra sidan skulle bli för personlig, och nå färre läsare. Anonymiteten hos bloggens författare skulle även göra berättelsen mindre trovärdig.
Den största nackdelen med New Journalism är enligt mig att det kan vara svårt för en läsare att skilja på sanning och osanning. Därför är det mycket viktigt att påpeka att skriften är verklighetsbaserad och inte sann. Jag tycker att en bok som Häxornas försvarare måste hålla sig till sanningen så mycket som möjligt, då den just har till uppgift att upplysa folk om häxjakten på 1600-talet. Å andra sidan tycker jag inte att det borde vara lika hårda restriktioner på en bok som Gömda. Om boken är skriven just för att väcka en diskussion och starka känslor runt ett ämne som kvinnomisshandel tycker i alla fall jag att det är okej att krydda handlingen lite. Men då är det som sagt mycket viktigt att upplysa människor om att historien inte är hundra procent sann.
Om vi återgår till Häxornas försvarare så tycker jag ändå att källkritiken är mycket viktig. Även om man kan krydda historien lite grann efter behov är det viktigt att en historieskildrande bok som denna håller sig till sanningen helt och hållet när det gäller fakta. Annars ska man understryka att det är författarens gissningar som skrivs och inget annat. Det tycker jag att Jan Guillou lyckas bra med.
Ett stort problem jag fann var dock hans källförteckning, där han säger att han valt att endast skriva ner de källor som varit ”antingen grundläggande för mitt (hans) arbete, eller där jag (han) hämtat väsentlig information, eller där en läsare som vill veta mer skulle få nöje av läsningen”. Det verkar som att han glömt anledningen till att källförteckningar finns; för att läsaren ska kunna kontrollera deras tillförlitlighet.
Överlag tyckte jag mycket om boken. Det kändes som att det låg oerhört mycket researcharbete bakom. Jag blev imponerad av all information han lyckats gräva fram, och tyckte om att han försökte förklara hur Sverige såg ut på den tiden och varför häxproblemet inte sågs som så viktigt då. Jag tyckte även om att han slog hål på myter som exempelvis att häxorna brändes levande och att det var flera tusen som dog genom häxprocesserna. Hans jämförelser med nutida brottsutredningar var också mycket intressanta.
Tyvärr så tyckte jag inte att Jan Guillou utnyttjade fördelarna med New Journalism fullt ut. Även om han lade till tankar och känslor hos de involverade personerna. Enligt mig var boken lite för mycket dokumentär och för lite skönlitteratur. Årtal, titlar och namn avlöste varandra på löpande band och Häxornas försvarare skulle nog ha gjort sig bättre som en renodlad historiebok. Jag saknade en röd tråd genom tidsaxeln, fler bilder och någon form av sammanfattning över de viktigaste involverade personerna.
I början av boken beskrivs bakgrunden till varför häxjakten inleddes i Sverige. Sedan följer många sidor om själva häxprocesserna. Detta följs av jämförelser av processerna i Sverige med de i andra länder. Jan Guillou berättar även om viktigare frågor som Sveriges styre hade att tänka på under tiden för häxjakten (1600-talet), samt andra vanligare brott (tidelag, barnmord) etc. I slutet nämns några brott från nutiden, som han personligen tycker påminner om dåtidens galenskaper.
Boken är mycket faktaspäckad. Årtal och namn rentav flyger förbi framför ögonen på läsaren. Det är all fakta och information som gör att boken får en dokumentärkänsla. Jan Guillou har även låtit experter läsa igenom den för att kontrollera felaktigheter samt givit ut boken i en andra, finputsad, upplaga.
Den skönlitterära biten lyser i alla fall igenom. Jan Guillou beskriver ofta vad folk tänker och tycker i olika sammanhang. Bland annat förklarar han känslorna hos lilla Gertrud Svensdotter och kyrkoherden Lars Elvius vilka låg bakom häxepidemiutbrottet i Sverige. Denna aspekt är ganska absurt eftersom de båda levde på 1600-talet, och Jan Guillou kan omöjligtvis ha talat med dem. Såvida han inte har tillgång till världens första tidsmaskin...
Jag skulle kalla Häxornas försvarare för ”litterär journalistik”. Den innehåller alltför mycket dokumentärkänsla för att ses som journalistisk litteratur. Det sistnämnda skulle enligt mig snarare vara en bok som fokuserar kring ett fåtal människor och deras känslor, samt ha själva historiabeskrivningen i bakgrunden. Ungefär som i Borta med vinden, vilket är ett extremt exempel. Där får man följa Scarlett O’Haras kärlekshistoria under det amerikanska inbördeskriget. Boken är dock så skönlitterär att man i princip glömmer att den ursprungligen skrevs för att bli en tilldragande historiebok.
Jag uppskattar New Journalism i sig. Det är ett effektivt och roligt sätt att upplysa folk om viktiga ämnen. Jag är hundra procent säker på att en roman vinner läsarnas ögon över en historiebok. En historia om våld mot kvinnor, som Gömda, ger nog ett starkare intryck i form av en bok där man får engagera sig i en kvinna. Traditionell journalism är för torr och objektiv för att ge ett lika starkt intryck. En blogg å andra sidan skulle bli för personlig, och nå färre läsare. Anonymiteten hos bloggens författare skulle även göra berättelsen mindre trovärdig.
Den största nackdelen med New Journalism är enligt mig att det kan vara svårt för en läsare att skilja på sanning och osanning. Därför är det mycket viktigt att påpeka att skriften är verklighetsbaserad och inte sann. Jag tycker att en bok som Häxornas försvarare måste hålla sig till sanningen så mycket som möjligt, då den just har till uppgift att upplysa folk om häxjakten på 1600-talet. Å andra sidan tycker jag inte att det borde vara lika hårda restriktioner på en bok som Gömda. Om boken är skriven just för att väcka en diskussion och starka känslor runt ett ämne som kvinnomisshandel tycker i alla fall jag att det är okej att krydda handlingen lite. Men då är det som sagt mycket viktigt att upplysa människor om att historien inte är hundra procent sann.
Om vi återgår till Häxornas försvarare så tycker jag ändå att källkritiken är mycket viktig. Även om man kan krydda historien lite grann efter behov är det viktigt att en historieskildrande bok som denna håller sig till sanningen helt och hållet när det gäller fakta. Annars ska man understryka att det är författarens gissningar som skrivs och inget annat. Det tycker jag att Jan Guillou lyckas bra med.
Ett stort problem jag fann var dock hans källförteckning, där han säger att han valt att endast skriva ner de källor som varit ”antingen grundläggande för mitt (hans) arbete, eller där jag (han) hämtat väsentlig information, eller där en läsare som vill veta mer skulle få nöje av läsningen”. Det verkar som att han glömt anledningen till att källförteckningar finns; för att läsaren ska kunna kontrollera deras tillförlitlighet.
Överlag tyckte jag mycket om boken. Det kändes som att det låg oerhört mycket researcharbete bakom. Jag blev imponerad av all information han lyckats gräva fram, och tyckte om att han försökte förklara hur Sverige såg ut på den tiden och varför häxproblemet inte sågs som så viktigt då. Jag tyckte även om att han slog hål på myter som exempelvis att häxorna brändes levande och att det var flera tusen som dog genom häxprocesserna. Hans jämförelser med nutida brottsutredningar var också mycket intressanta.
Tyvärr så tyckte jag inte att Jan Guillou utnyttjade fördelarna med New Journalism fullt ut. Även om han lade till tankar och känslor hos de involverade personerna. Enligt mig var boken lite för mycket dokumentär och för lite skönlitteratur. Årtal, titlar och namn avlöste varandra på löpande band och Häxornas försvarare skulle nog ha gjort sig bättre som en renodlad historiebok. Jag saknade en röd tråd genom tidsaxeln, fler bilder och någon form av sammanfattning över de viktigaste involverade personerna.
Monday, October 5, 2009
Blogg B: Etik i media
Tryckfrihet och yttrandefrihet är grundlagar i Sverige. Alla Sveriges medborgare har rätt att uttrycka sig om vad de vill! Tryckfrihetsförordningen (TF) är den del av grundlagarna som beskriver detta.
Enligt TF ska man så gott det går undvika så kallad ”ärekränkning”, genom att aldrig rikta anklagelser mot en person. Hos mig väcks nu frågan om skvallertidningar, som exempelvis Hänt Bild och Aftonbladets ”Klick”. Borde de verkligen få skriva om det de gör? I varje upplaga riktas anklagelser om fyllebråk, otrohet o.s.v. till höger och vänster. Svaret är antagligen att, eftersom det är den omtalade personen själv som måste anmäla kränkning, så orkar ingen ofta omskriven person bry sig i längden.
För alla journalister finns det vissa etiska regler, ”Spelregler för press, TV, radio”, som gäller utöver grundlagarna. Spelreglerna säger bland annat att man ska undvika att tala om en persons privatliv om det inte är absolut nödvändigt. Det är tur för skvallertidningarna att de etiska reglerna endast är rekommendationer, och inte obligatoriska. Reglerna täcker förutom personskydd många andra punkter. Bland annat säger de att nyheter och bilder måste vara korrekta för att tryckas, samt att felaktiga uppgifter måste rättas omgående. Exempel på detta finns i tidningen Illustrerad Vetenskap. I början av varje upplaga finns ett helt uppslag där felaktig information påpekas och rättas till.
Om någon känner sig kränkt av en tidningsartikel ska den vända sig till PO, Allmänhetens pressombudsman. Han vänder sig i sin tur direkt till den anmälda tidningen/tidskriften, eller till Pressens Opinionsnämnd (PON). PON kan kräva att tidningen betalar en avgift samt publicerar PONs utlåtande om artikeln.
Radio-, och TV-lagen beskriver ytterligare regler som gäller för radio och TV. Vid klagomål på något som sänts i ett av dessa medier, kan man vända sig till Granskningsnämnden för radio och TV.
Skillnaden mellan hur olika medier tolkar de etiska reglerna är enorm. Ett exempel är fallet Mats Alm, som diskuterats mycket nu på sistone. Han är misstänkt för mordet på sin fästmö Linda Chen. Här har mycket information om de berörda parterna publicerats. En skillnad är dock att bilder på Mats Alm retuscheras i TV-nyheterna, men både bilder och videor visas oförändrade på Aftonbladets hemsida.
Den bild som publicerades av en misstänkt kvinnofridsstörare i länstidningarna NWT och VF skulle enligt mig aldrig ha publicerats. Det är inte ens säkert att bilden föreställer rätt man. Medier ska inte agera domstol! Det är polisens uppgift att utreda fallet, och journalisternas uppgift att granska polisens arbete.
P1-programmet Medierna hade en diskussion gällande mordet på den homosexuelle Daniel Nordström. Mordet ledde till stora spekulationer hos alla medier. Vad kunde avslöjas om de involverades identitet? Problemet var att båda de misstänkta männen, 15 och 17 år gamla, tillhörde samma religiösa församling. Båda var starkt troende muslimer, och som grädden på moset förde 17-åringen en radikal islamistisk blogg. De flesta religioner är emot homosexualitet, och därför kunde kunskap om männens trosuppfattning möjligtvis väcka misstankar om hatbrott.
Aftonbladet var en tidning som publicerade mycket information om de misstänkta. De tyckte att religionen var viktig att nämna. Aftonbladet menade också att vem som helst kunde luska ut männens identitet på egen hand, så de kunde lika gärna skriva om det direkt.
Polisen däremot påstod att det inte fanns någon anledning att misstänka hatbrott, så många medier bestämde sig för att tiga om de misstänktas trosuppfattning. De ville inte lägga mer ved på elden hos främlingsfientliga och antiislamistiska grupper.
Uppgifter som kan leda till identifikation av en person, såsom religon, namn o.s.v. ska enligt de etiska reglerna undvikas. Själv tycker jag i detta fall att religionen kan nämnas av tidningarna. De två misstänkta männen var båda mycket öppna med sin trosuppfattning. Alltså får man en bild av de två männens personlighet som man annars inte skulle få. Å andra sidan tycker jag inte att det finns någon anledning att lägga så stor vikt vid de misstänktas trosuppfattning, eller mordoffrets sexuella läggning.
Att avgöra när de etiska reglerna ska följas är tyvärr väldigt svårt. Att nämna religionen i fallet ovan kan, som sagt, lägga grunden för ännu fler fördomar i samhället. Oskyldiga kan pekas ut som skyldiga, och anhöriga kan skadas. Å andra sidan kan information som läggs ut vara till nytta för att skydda folk, samt till att hjälpa samhället hjälpa polisen...
Enligt TF ska man så gott det går undvika så kallad ”ärekränkning”, genom att aldrig rikta anklagelser mot en person. Hos mig väcks nu frågan om skvallertidningar, som exempelvis Hänt Bild och Aftonbladets ”Klick”. Borde de verkligen få skriva om det de gör? I varje upplaga riktas anklagelser om fyllebråk, otrohet o.s.v. till höger och vänster. Svaret är antagligen att, eftersom det är den omtalade personen själv som måste anmäla kränkning, så orkar ingen ofta omskriven person bry sig i längden.
För alla journalister finns det vissa etiska regler, ”Spelregler för press, TV, radio”, som gäller utöver grundlagarna. Spelreglerna säger bland annat att man ska undvika att tala om en persons privatliv om det inte är absolut nödvändigt. Det är tur för skvallertidningarna att de etiska reglerna endast är rekommendationer, och inte obligatoriska. Reglerna täcker förutom personskydd många andra punkter. Bland annat säger de att nyheter och bilder måste vara korrekta för att tryckas, samt att felaktiga uppgifter måste rättas omgående. Exempel på detta finns i tidningen Illustrerad Vetenskap. I början av varje upplaga finns ett helt uppslag där felaktig information påpekas och rättas till.
Om någon känner sig kränkt av en tidningsartikel ska den vända sig till PO, Allmänhetens pressombudsman. Han vänder sig i sin tur direkt till den anmälda tidningen/tidskriften, eller till Pressens Opinionsnämnd (PON). PON kan kräva att tidningen betalar en avgift samt publicerar PONs utlåtande om artikeln.
Radio-, och TV-lagen beskriver ytterligare regler som gäller för radio och TV. Vid klagomål på något som sänts i ett av dessa medier, kan man vända sig till Granskningsnämnden för radio och TV.
Skillnaden mellan hur olika medier tolkar de etiska reglerna är enorm. Ett exempel är fallet Mats Alm, som diskuterats mycket nu på sistone. Han är misstänkt för mordet på sin fästmö Linda Chen. Här har mycket information om de berörda parterna publicerats. En skillnad är dock att bilder på Mats Alm retuscheras i TV-nyheterna, men både bilder och videor visas oförändrade på Aftonbladets hemsida.
Den bild som publicerades av en misstänkt kvinnofridsstörare i länstidningarna NWT och VF skulle enligt mig aldrig ha publicerats. Det är inte ens säkert att bilden föreställer rätt man. Medier ska inte agera domstol! Det är polisens uppgift att utreda fallet, och journalisternas uppgift att granska polisens arbete.
P1-programmet Medierna hade en diskussion gällande mordet på den homosexuelle Daniel Nordström. Mordet ledde till stora spekulationer hos alla medier. Vad kunde avslöjas om de involverades identitet? Problemet var att båda de misstänkta männen, 15 och 17 år gamla, tillhörde samma religiösa församling. Båda var starkt troende muslimer, och som grädden på moset förde 17-åringen en radikal islamistisk blogg. De flesta religioner är emot homosexualitet, och därför kunde kunskap om männens trosuppfattning möjligtvis väcka misstankar om hatbrott.
Aftonbladet var en tidning som publicerade mycket information om de misstänkta. De tyckte att religionen var viktig att nämna. Aftonbladet menade också att vem som helst kunde luska ut männens identitet på egen hand, så de kunde lika gärna skriva om det direkt.
Polisen däremot påstod att det inte fanns någon anledning att misstänka hatbrott, så många medier bestämde sig för att tiga om de misstänktas trosuppfattning. De ville inte lägga mer ved på elden hos främlingsfientliga och antiislamistiska grupper.
Uppgifter som kan leda till identifikation av en person, såsom religon, namn o.s.v. ska enligt de etiska reglerna undvikas. Själv tycker jag i detta fall att religionen kan nämnas av tidningarna. De två misstänkta männen var båda mycket öppna med sin trosuppfattning. Alltså får man en bild av de två männens personlighet som man annars inte skulle få. Å andra sidan tycker jag inte att det finns någon anledning att lägga så stor vikt vid de misstänktas trosuppfattning, eller mordoffrets sexuella läggning.
Att avgöra när de etiska reglerna ska följas är tyvärr väldigt svårt. Att nämna religionen i fallet ovan kan, som sagt, lägga grunden för ännu fler fördomar i samhället. Oskyldiga kan pekas ut som skyldiga, och anhöriga kan skadas. Å andra sidan kan information som läggs ut vara till nytta för att skydda folk, samt till att hjälpa samhället hjälpa polisen...
Friday, September 18, 2009
Blogg A: Nyhetsvärdering
Efter ett besök på Svenska Dagbladets (SvD) hemsida fann jag två artiklar som väckte mitt intresse. Den första, vid namn ”USA sägs skrota robotplaner”, var lokaliserad högst upp med störst text på hemsidan. I denna diskuterades rykten om att USA inte längre tänker bygga upp en ”robotsköld” i Tjeckien och Polen, som planerat. Denna sköld var tänkt att skydda Europa mot robotattacker från länder som Iran och Nordkorea. Ryssland var dock emot planerna, och då Iran inte verkar ha utvecklat robotar fullt så snabbt som USA trott, läggs nu planerna på is.
Att SvD valt att publicera denna nyhet ter sig väl inte särskilt konstigt. Först och främst behandlades ju frågan "Europas säkerhet", och Sverige är ju en del av Europa. Nyheten var alltså att den skyddsmur som vi trodde att vi skulle få inte kommer att skapas. Ämnet låg nära läsarna både geografiskt och känslomässigt. Artikeln var därmed lätt att identifiera sig med.
Denna artikel valdes med största sannolikhet ut för att tidningen tyckte att den var viktig för läsarna. Just politiska artiklar har en tendens att väljas ut på grund av denna anledning.
Bengt Johansson, docent i journalistik och masskommunikation vid Göteborgs Universitet, har beskrivit vad Sveriges journalister tycker att en viktig nyhet ska innehålla. Bland annat ska händelsen som beskrivs ha ”konsekvenser för människors vardagsliv”. Den måste vara ”sensationell och oväntad”, men även intressant för läsarna. Ju fler personer som nyheten intresserar, desto bättre! Alla dessa nämnda kriterier uppfylldes, enligt min åsikt, av artikeln.
Tidningen valde att nämna president Obama flertalet gånger med målet att höja läsarnas intresse för artikeln. Det man känner igen (här Obamas namn) tycker man om mer. Detta var nog även anledningen till att artikelns källa, den kända tidningen Wall Street Journal, nämndes så mänga gånger. Just denna tidning är en känd och trovärdig källa. Källan var med stor sannolikhet en viktig anledning till att artikeln blev utvald för publikation.
Journalisten valde att använda citat från exempelvis Andrzej Kremer, vice utrikesminister och ansvarig för robotprojektet i Polen. Citat används för att spetsa till artiklar, samt göra läsare mer intresserade. Läsare dras till andra människors tankar, mer än till en text.
Konflikter fångar också uppmärksamhet. Här uppvisades en konflikt i form av att Ryssland var emot robotskölden. Denna konflikt tillförde enligt mig inte särskilt mycket annat till artikeln än just en spännande intrig.
Artikeln var uppbyggd på ett mycket klassiskt sätt, med de just nämnda ingredienserna, samt en intressefångande rubrik och ingress. Efter sökande på Aftonbladets, Expressens och Dagens Nyheters (DN) hemsidor kunde jag bara finna nyheten hos DN. Alltså var SvD nära att uppnå sin dröm med denna nyhet; det vill säga att kalla den sin egen. Tyvärr kom DN i vägen.
Nästa artikel speglade en annan taktik som används av medier för att inte skrämma bort publiken. Denna taktik går ut på att varva ”tunga” och ”lätta” nyheter. Nu gick vi nämligen från Europas säkerhet till nätsurfing på semestern. Artikeln ”Surfade på resa – för 256 000 kronor” beskrev hur en 5 dagar lång semester i Turkiet slutade med en ekonomisk mardröm.
En man hade enligt artikeln åkt till Turkiet med sin familj. Han hade använt sin dator flertalet gånger, för att kontrollera hur det gick med hans företag här hemma i kalla Sverige. Hans barn fick även spela spel på datorn. Då priset per MB i Turkiet var hela 120 kr, så fick mannen en räkning på chockerande 256 000 kronor när han kom hem. Mannen kände nu att Telia kunde ha nämnt dessa skyhöga priser för att surfa som företagskund och inte privatkund. Han hade ju redan innan resan ringt Telia och frågat om datorn skulle gå att använda under resan.
I denna artikel var det lätt att identifiera sig, och på så sätt bli intresserad av handlingen. Huvudpersonen var far i en svensk familj, kund till det välkända företaget Telia, åkte till det vanliga resmålet Turkiet och så vidare. Det oväntade i artikeln bestod i den enorma summan pengar mannen blev skyldig att betala Telia efter så kort tid.
Artikeln valdes mestadels på grund av läsarnas intresse. I ett försök att göra artikeln mer tilldragande bifogades citat från den drabbade mannen, samt ett svar från Telia. Alltså vävdes en konflikt in i historien. Att växla mellan medborgare och makthavare är även det en tilldragande krydda både mellan och inom artiklar.
Denna nyhet var inte heller specifik för SvD, då den även fanns i de andra tidningarna. Den måste ha bedömts så viktig och intresseväckande att den togs med ändå. Svenska Dagbladet ville antagligen inte missa en nyhet som alla andra nämnde. Även om en redaktions strävan är att vara nyhetsledande med unika nyheter, så får man inte glömma bort de allmänna nyheterna som de andra tar upp.
Att SvD valt att publicera denna nyhet ter sig väl inte särskilt konstigt. Först och främst behandlades ju frågan "Europas säkerhet", och Sverige är ju en del av Europa. Nyheten var alltså att den skyddsmur som vi trodde att vi skulle få inte kommer att skapas. Ämnet låg nära läsarna både geografiskt och känslomässigt. Artikeln var därmed lätt att identifiera sig med.
Denna artikel valdes med största sannolikhet ut för att tidningen tyckte att den var viktig för läsarna. Just politiska artiklar har en tendens att väljas ut på grund av denna anledning.
Bengt Johansson, docent i journalistik och masskommunikation vid Göteborgs Universitet, har beskrivit vad Sveriges journalister tycker att en viktig nyhet ska innehålla. Bland annat ska händelsen som beskrivs ha ”konsekvenser för människors vardagsliv”. Den måste vara ”sensationell och oväntad”, men även intressant för läsarna. Ju fler personer som nyheten intresserar, desto bättre! Alla dessa nämnda kriterier uppfylldes, enligt min åsikt, av artikeln.
Tidningen valde att nämna president Obama flertalet gånger med målet att höja läsarnas intresse för artikeln. Det man känner igen (här Obamas namn) tycker man om mer. Detta var nog även anledningen till att artikelns källa, den kända tidningen Wall Street Journal, nämndes så mänga gånger. Just denna tidning är en känd och trovärdig källa. Källan var med stor sannolikhet en viktig anledning till att artikeln blev utvald för publikation.
Journalisten valde att använda citat från exempelvis Andrzej Kremer, vice utrikesminister och ansvarig för robotprojektet i Polen. Citat används för att spetsa till artiklar, samt göra läsare mer intresserade. Läsare dras till andra människors tankar, mer än till en text.
Konflikter fångar också uppmärksamhet. Här uppvisades en konflikt i form av att Ryssland var emot robotskölden. Denna konflikt tillförde enligt mig inte särskilt mycket annat till artikeln än just en spännande intrig.
Artikeln var uppbyggd på ett mycket klassiskt sätt, med de just nämnda ingredienserna, samt en intressefångande rubrik och ingress. Efter sökande på Aftonbladets, Expressens och Dagens Nyheters (DN) hemsidor kunde jag bara finna nyheten hos DN. Alltså var SvD nära att uppnå sin dröm med denna nyhet; det vill säga att kalla den sin egen. Tyvärr kom DN i vägen.
Nästa artikel speglade en annan taktik som används av medier för att inte skrämma bort publiken. Denna taktik går ut på att varva ”tunga” och ”lätta” nyheter. Nu gick vi nämligen från Europas säkerhet till nätsurfing på semestern. Artikeln ”Surfade på resa – för 256 000 kronor” beskrev hur en 5 dagar lång semester i Turkiet slutade med en ekonomisk mardröm.
En man hade enligt artikeln åkt till Turkiet med sin familj. Han hade använt sin dator flertalet gånger, för att kontrollera hur det gick med hans företag här hemma i kalla Sverige. Hans barn fick även spela spel på datorn. Då priset per MB i Turkiet var hela 120 kr, så fick mannen en räkning på chockerande 256 000 kronor när han kom hem. Mannen kände nu att Telia kunde ha nämnt dessa skyhöga priser för att surfa som företagskund och inte privatkund. Han hade ju redan innan resan ringt Telia och frågat om datorn skulle gå att använda under resan.
I denna artikel var det lätt att identifiera sig, och på så sätt bli intresserad av handlingen. Huvudpersonen var far i en svensk familj, kund till det välkända företaget Telia, åkte till det vanliga resmålet Turkiet och så vidare. Det oväntade i artikeln bestod i den enorma summan pengar mannen blev skyldig att betala Telia efter så kort tid.
Artikeln valdes mestadels på grund av läsarnas intresse. I ett försök att göra artikeln mer tilldragande bifogades citat från den drabbade mannen, samt ett svar från Telia. Alltså vävdes en konflikt in i historien. Att växla mellan medborgare och makthavare är även det en tilldragande krydda både mellan och inom artiklar.
Denna nyhet var inte heller specifik för SvD, då den även fanns i de andra tidningarna. Den måste ha bedömts så viktig och intresseväckande att den togs med ändå. Svenska Dagbladet ville antagligen inte missa en nyhet som alla andra nämnde. Även om en redaktions strävan är att vara nyhetsledande med unika nyheter, så får man inte glömma bort de allmänna nyheterna som de andra tar upp.
Friday, September 4, 2009
Journalistik
Denna blog har skapats för att jag nu påbörjat en kurs i Journalistik (15 hp) på Karlstads Universitet. Kursen går på halvfart, men jag har tack vare en resa samt sjukdom lyckats hamna lite efter alla andra. Nämligen 2 veckor efter. Nu gäller det att ta igen allt det jag missat!
Lycka till, är allt jag har att säga till mig själv...
Lycka till, är allt jag har att säga till mig själv...
Subscribe to:
Comments (Atom)